Kanada bloggen

Jag är positiv, glad, snäll (för)hjälpsam och omtänksam och visar inte mycket tecken till hat, irritation, ilska eller svaghet heller för alla människor runtomkring mej härbota. Men sen kommer det, dom stunderna som mamma hade behövts när jag bara behöver gråta på en stol i köket hemma, för egentligen ingenting. Bara skrika, men du fattar ju inte med tårarna rinnande och bara tänka att allt kommer bli skit, gå åt helvete och jag gillar inget just nu och vill bara åka någon annanstans. Mamma håller med, väljer några väl varda ord och säger att allt kommer bli bättre snart. För att sedan vakna upp dagen efter och ha en helt annan attityd till livet och få det motbevisat att det där faktiskt inte blev så hemskt. Idag är en sån dag, skillnaden, inget gråt, inget skrik och ingen mamma. Men jag hade behövt det.

Ni förstår inte. Jag har ångest för att åka hem. Jag har ångest för att vara här just nu. Att bli dragen och sliten mellan två så starka känslor och två så stora kärlekar till familjer är helt galet. Hälften av tiden avklarad, 6 månader i Kimbo, 6 månader hemifrån, nu 4 månader och två veckor kvar. Jag vet inte vad jag vill få fram. Mest att jag har en dålig dag, dåligt humör och dålig attityd för egentligen ingen annledning.