Kanada bloggen

År 2009.

Jag har stått på en gungbräda hela året, har stått i mitten och försökt att med hela min kraft och koncentration att få den att stå rakt och inte väga över för mycket åt något håll. Har jag lyckats? Kanske, men jag tror inte det. 2009 har varit det värsta bästa året hittills

Nyårsafton firades för första gången på två år utan att vi ordnade en jätte fest med mig i centrum. Både skönt och lite tråkigt. Istället var vi hemma hos Kalle och till min lycka fick jag fira tolvslaget med min älskade bror (jag undrar om det har hänt dom senaste 10 åren?) och mina underbara killkompisar.

År 2009 påbörjade jag som singel. På ett par stapplande Bambiben försökte jag hitta tillbaka till den Elsa jag hade varit för två år sedan, innan Johan och jag blev ihop, det gick inge vidare. Det var ett faktum att jag inte kunde börja där jag slutade utan var tvungen att hitta ett nytt sätt att vara, ett nytt sätt att leva, spendera kvällar och sova själv. Ett liv utan en bästa kompis, ett liv utan att kunna berätta allt för någon, skratta åt samma saker och en enorm jävla trygghet. Många kvällar var jag nära på att ta upp telefonen och göra allt ogjort men jag bestämde mig varje gång att jag skulle klara detta, jag skulle bli en sån där stark självständig kvinna. Jag visste ju någonstans att det var det bästa för oss båda, i varje fall för mig, och det var tvunget att bli gjort. Livet gick hur som helst vidare och efter några månader började en tryggare Bambi gå på lite säkrare ben över Kalmars dansgolv.  

Början på 2009 var också väldigt speciellt eftersom min bror bodde hemma (har inte hänt på 8 år) och vi hittade någonstans en väldigt bra relation (en närmare), som kanske inte hade hänt om han inte flyttat hem.  Vi tränade, åt god mat, åkte bil och spelade This is the life med Amy McDonald på högsta volym. Den här perioden tränade jag otroligt mycket, åt desto mindre och pluggade, det var en ganska neutral tid. Jag vände det med att strula till det med en gammal kompis som tog iväg ensamheten för en stund. Varje dag i skolan gick jag in på kåren och satte på Go betweens och Quiet Heart. Mitt i allt detta fick Jocke en liten flicka, Nathalie, och Sigge spelade Mörbylångarevyn.

Jag spenderade sportlovet själv i huset och alla hjärtans dag sittandes i myskläder, själv med en godispåse framför tvn men det gjorde inget. Jag var nöjd ändå. När våren kom började ägna lördagskvällarna i Annas studentkorridor och sedan Palace med ett underbart tjejgäng och galna utekvällar. Mamma och pappa började planera en badrumsrenovering. Jag hittade Melissa Horn och tyckte att varenda låt var skriven till mig. 15 april sökte jag till högskolan, för jag skulle börja plugga.

I mitten av mars ramlade jag ner från Bistrobars balkong, kalle och jag spenderade en underbar natt på sjukhuset och jag blev därefter känd som ”hon som lyckades ramla” och fick skämmas till studenten. Precis efter detta åkte jag och Dennis på årets magsjuka och låg hemma som kollin i två dygn, vi har inte ätit på Skafferiet sen dess (värt att nämnas).

I april hittade jag en ny syssla, att börja springa. Jag gav mig fan på att klara av att springa fem kilometer och klarade det redan efter några veckor och springandet var en faktor. Den 7 april skriver jag i min blogg följande: Vi ska göra om vårat badrum, eller flera rum i vårat hus men börja i badrummet. Detta kommer innebära att det klockan sju varje morgon, start imorgon onsdag, kommer det att strömma in byggarbetare. Dom kommer garanterat prata högt, klampa i trappan och bajsa sönder toan här nere. Jag kommer inte få en lugn sovmorgon, inte ens en lugn vanlig morgon. Hur fan ska jag kunna göra mig iordning på morgnarna när dom springer omkring här och äcklar sig. Imorgon klockan sju ska dom riva, yeehää, det kommer ju inte låta alls mycket? Mamma tyckte jag kunde flytta till Dennis i tre veckor men han ska ju iväg så det går inte, annars hade jag nog fan gjort det. Ingen annan som har lust att ha mig inneboende i tre veckor? Den 8 står det följande: Byggarbetarna lyckades kapa av en vattenledning som orsakde niagarafallet ner på nedevåning, mest mitt rum. Så golv, tak och väggar ska brytas och bytas. 6-8 veckor är jag utan rum och förmodligen sovplats. Ska sova hos brorsan inatt iaf. Jag orkar inte, orkar , orkar, orkar inte...

En otroligt påfrestande tid påbörjades och en otroligt intensiv tid. Att jag sedan fick en lägenhet mitt emot snickaren som var skyldig och i ett av Kalmars värsta dramahus är en andra eller tredje historia. Jag fick en etta på 14 kvadratmeter och onsdags förfesterna var spikade. Det enda positiva var att jag aldrig var ensam, det var kaffe, spontanbesök och sällskap mest hela tiden. Samtidigt som jag levde ut allt jag hade kvar, det var fest och efterfesterna tycktes inte se något slut. Många utekvällar slutade med att jag ställde mig på en av campingstolarna jag hade i lägenheten, öppnade snedfönstret, tittade ut över Kalmar och lyssnade på My Girl and I av Kite och bara njöt av den underbara tiden som jag visste var tidsbestämd.

Vi spenderade även ett oräkneligt antal kvällar (både vardagar och helger) på Krögers med ölhinkar, filtar och värmelampor. Student och bal väl nära nu och allting låg och flöt i luften. Men ingen tycktes ha några planer, än. Jag ägnade många kvällar åt att springa runt i Kalmar och att titta på Skärgårdsdoktorn om och om igen och drömmarna om ett hus i skärgården började.

Balen blev något ut över det vanliga. Caroline nämnde mitt hus i sitt baltal och hela skolan vände sig om och skrattade (snällt), som jag hade tjatat om detta! Jag stod på ett högt barbord tillsammans med Helena och dansade tills mina fötter värkte så att jag gick hem med otippad man och däckade. Men jag ångrar inte en minut, det kan ha varit den bästa kvällen på hela året.

Fjärde juni fick jag flytta hem, jag packade upp mina lådor, kläder och saker på exakt samma sak där dom hade stått innan incidenten. Enda skillnaden var att garderobsdörren inte skrapade mot golvet och att det luktade lite nytt. Annars var allt som vanligt igen, och jag återgick till vanlig och lät min inre Courtney Love lägga sig till ro. Use somebody med Kings of Leon spelades om och om igen och drömmen om Hultsfred började ta vid, jag skulle dit till varje pris. Men först, student.

Två dagars konstans festande och full av glädje. Jag har svårt att tro att en sådan glädje och lättnadskänsla och frihetskänsla upplevs fler gånger i livet, kanske när du får barn. Att det sedan var fint väder när vi stod på vårt militärlastbilsflak var det bästa som kunde hända. Nu var vi fria, vi kunde göra vad vi ville. Eller?

Dagen efter sista studenten började jag jobba. Jag såg midsommar försvinna och även Hultsfred. Men jag trotsade allt och åkte upp till (än en gång) mina killar upp i köpingsvik och hade den bästa midsommarn på länge. Även fast jag åkte bussen hem och grillade med mamma och pappa på midsommarafton kändes det ändå som en vinst! Midsommar kan beskrivas med två ord –naket roligt!

Juni och juli försvann lika fort som dom började. Jag försummade lite av mitt privatliv och min träning för jobbet. Frukost, städ, eftermiddagar och serveringskvällar före i stort sätt allt. Dock var söndagarna på Strand triumfkort i vardagen, då jag oftast var ledig på måndagarna. En Strandkväll slutade till och med i övernattning och saker som inte ska nämnas i krönikor och en annan med punka med limo på Ölandsbron. En av sommarens höjdpunkter blev även vattenfestivalen i Bergkvara med friidrottstjejerna! Årets sommarlåtar och köra billåtar var självklart Rap Das Armas och Can’t keep it in (Cat Stevens) som dunkades hårt vid flera tillfällen. Min altan blev under några veckor en trevlig plats att sitta och dricka lite på. Dock gick jag och la mig när dom andra gick ut flera gånger, på grund av mitt jobb.

I augusti började folk prata om att dra, jaha, vart skulle jag någonstans då? Högskolan blev det ju inte efter tråkiga omständigheter och inget annat hade jag planerat. Dennis och David avslutade sommaren med en dunderfest i Arby, det var en bra punkt för allt och en skön hejdå fest innan alla delade på sig. Fram till september rullade allt på ganska bra, Dennis var hemma och jag fick lite strö jobb och livet var ganska skönt. Planer om att flytta till London startade och slutade. Planer om att vara i skidbranschen startade och dödades. Planer om att jobba i Kalmar startade och slutade. Planer om att flytta till Stockholm startade och slutade. Listan kan göras oändlig. Jag lyssnade på Alex Schulmans sommarprat varje dag i en vecka och grät. Låtarna jag spelade om och om igen var För att du är här med Eva Dahlgren och Ainbusk – Skynda att älska. Jag dansade till Day’n night.

Jag inledde september med att klippa lugg, som jag tröttnade på dagen efter. Jag kom igång med träningen igen och Dennis och jag skapade ovanan att äta ute varje dag. Även många trevliga utekvällar blev det, trots att vi saknade många blev det bra ändå. Lika mycket som jag dissade dessa utgångar älskade jag dom, det går liksom inte att göra annat i Kalmar. Jag hittade min nya drog, True Blood och låg varje kväll och tittade på serien och lyssnade extra noga på intro låten Bad things. Jag terroriserade tandläkaren och fick två visdomständer utdragna.

I oktober tog jag och pappa upp båten, då var det officiellt höst. Jag fick en ide, som senare utvidgades till att bli en flytt till Kanada. Jag tror att många tog det väldigt lätt då många av mina andra idéer rann ut i sanden, men detta skulle genomföras med eller utan hjälp. För första gången kände jag att detta var rätt och detta var någonting jag gjorde för mig och för att jag ville. Inte för någon annans skull. En sista onsdag med mina underbara karlar fick jag innan Dennis flyttade upp till Stockholm. I samma veva åkte jag till Gotland och hade några underbara dagar i Visby. Jag klippte lugg igen (och ångrade mig), åt god mat, umgicks med bra folk och bara slappnade av. Jag satte en skön ribba inför kommande månad kände jag.

När jag kom hem var badrum numer två på ingång och även köket och november var på ingång. Efter vad som kändes som evighet av äta ute, vara i vägen, visa sig naken för snickare och leva i fullt av damm blev det till sist färdigt och med lite fin justeringar och nya möbler var vårat kök klart. Mer säger jag inte, jag skulle åka till Kanada men det enda vi pratade var köket. Med det fick man inte yttra högt.

På något konstigt sätt lyckades dagarna gå otroligt fort i december, jag beställde alla mina julklappar från internet. Några knapptryck och sedan hem i brevlådan, det är den nya världen. Sen kom snön, inte lite heller och det kändes som Kalmar hade blivit Kimberly istället. Med en och en halv vecka kvar innan flytt fick jag låten ”Fields of gold” skickade till mig med motiveringen, jag har tänkte lite. Jag spelade den på repeat i en vecka och tänkte ganska mycket jag med. Om jag kom fram till något? Inget alls mer än att jag måste åka.

Jul och juldag flöt på i vanlig anda. Allt lika mysigt att träffa kusinerna och samma veva på kvällen, men det är skönt med en riktig jultradition. Dagen innan vi skulle åka ner till Lund kom resfebern, en klump i magen och ett ständigt illamående. 28 december åkte jag till Kanada, Kimberley, och 27h senare kom jag fram till huset efter mycket om och men. Nu kan bara tiden utvisa vad som kommer hända nästa år…