Lååångt inlägg
Jobbig och konstig dag. Declan började dagen med att spy stackarn, sen sov han i två timmar. Ethan lekte ganska bra i början men sen.. usch, han är så van att vara aktiverad hela tiden och vi kunde inte riktigt göra något eftersom Declan sov, vädret var dåligt och så. Vi gjorde lite bokstäver, kollade lite film, spelade fia men sen gick det över gränsen för honom han kunde inte sitta still och bara drog runt och stökade, slogs, puttades och rev grejer.
Till sist vaknade Declan upp och vi åt lunch, hade bakat lite scones som Declan fick och det gick bra. Men den sjuka ungen imorse var som bortblåst och H-eeeeereguuud vad dom härjade vid bordet. Kastade mat, skrek, slogs med skedar, sjöng, sparkade varanda under bordet, sprang omkring och SKREK SKREK SKREK. Efter en miljon försök rann det över för mej GOOOO OUTSIIIDE NOOOOOOW! -But Elsa, I'm not finish my lunch. - Are you full or are you gonna sit down and eat? - I'm good. Okay, GOOOO OUUUUUUUUT! Kände mig som en stressad mammma i en dålig film. Det värsta är att Declan kan prata nu också och reta Ethan tillbaka eller backa upp honom mot mig.
Sen har han humör som en hormonisk tonårstjej. Gum Elsa, Gum... - No hun, you are not having gum, you havent been eating anything all day... AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH, springer till sitt rum och smäller i dörren, helt två gånger (just in case we didnt't hear it the first time) och sen SKRIIIK och gråt och tandagnisslan. Ett annat exempel, Declan please clean up your mess we gonna go. NOOOOOOOO. Do you want me to help you? NOOOOOOOO. We must clean up, okay. Då spärrar han ögonen i mej och morrar/skriker fram OKEEEEEEJ, are you cleaning up? NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO, spring till rum, smäll i dörr och gråt. Detta händer cirka 5-10 gånger om dagen.
Iallafall, Jemma kom förbi. Vi packade in barn i hennes bil för att åka till parken. Precis när vi kom dit öppnade sig himmelen och det började ösregna. När Jemma skulle backa ut blev hon liksom inklämd av en annan bil som kom bakom henne och inte väntade utan försökte klämma sig förbi bakom och hon fick köra fram igen och backade självklart in i en vägg med sidan. Hela bakdörrssidan av Spencers svarta, skinande truck REPAD!
Stackars tjej. Gråt, gråt, gråt och nu snackar vi en tuff tjej som mej som inte gråter i första taget. Spencer kommer i polisbil och hon är livrädd. Usch han var super arg i början (Spencer har HUMÖR och kan bli skiiit arg) och i polisuniform och Jemma gråter. Han lugnade ner sig efter ett tag iallfall och var faktiskt ganska snäll. Han får väl öva sig nu på hur det är att ha tonårsdöttrar, haha.
Declan deckade för en andra sovstund och Ethan deckade framför en film, Spencer och Jemma satt i trädgården och pratade och jag försökte hålla låg profil. Tror allt löste sig till sist. Barnen har varit hemska hela eftermiddagen och Declan grät i timmar, tyckte det var deras fel dock. Han mådde inte bra, dom skulle varit lite med daltande med honom idag. Så jag rymde ut ur huset och åkte till Cranbrook och handlade små grejer jag har tänk att jag behövt i månader. Bla, äntligen ett par pyjamasbyxor! Körde hem, lyssnade på countrykanalen på radion (vi har bara en fungerande radiostation), såg solen gå ner bakom bergen och allt var rosa, vit(molningt), lila och helt underbart vackert. Då kom det nästan en tår av lycka för att jag ska stanna. Fan vad töntig jag är. Måste tuffa till mig lite snart. Men inte än.
Min tvättkorg är för första gången på länge TOM. Och jag har lyckas färga en blå/vit skjorta så den är beige/vit, alla färgkombinerade trosor med vitt i har blivit beiga. Vad fan hände? Hur ska man tvätta något som har både vitt och nån jätte färg? Tur att det inte var något jag verkligen älskar, då hade jag skrikit. Första tvättincidenten någonsin på kanske 5 år, så det kan väl ändå vara ok. Förutom en gång när vi krypte Johans alla kläder till min storlek, det var kanske inte heller så smart... men bra för mig.
Orkar inte läsa igenom vad jag har skrivit. Säkert massa stavfel m.m. Men ska försöka sova snart.
Godnatt och kram på er.
Till sist vaknade Declan upp och vi åt lunch, hade bakat lite scones som Declan fick och det gick bra. Men den sjuka ungen imorse var som bortblåst och H-eeeeereguuud vad dom härjade vid bordet. Kastade mat, skrek, slogs med skedar, sjöng, sparkade varanda under bordet, sprang omkring och SKREK SKREK SKREK. Efter en miljon försök rann det över för mej GOOOO OUTSIIIDE NOOOOOOW! -But Elsa, I'm not finish my lunch. - Are you full or are you gonna sit down and eat? - I'm good. Okay, GOOOO OUUUUUUUUT! Kände mig som en stressad mammma i en dålig film. Det värsta är att Declan kan prata nu också och reta Ethan tillbaka eller backa upp honom mot mig.
Sen har han humör som en hormonisk tonårstjej. Gum Elsa, Gum... - No hun, you are not having gum, you havent been eating anything all day... AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH, springer till sitt rum och smäller i dörren, helt två gånger (just in case we didnt't hear it the first time) och sen SKRIIIK och gråt och tandagnisslan. Ett annat exempel, Declan please clean up your mess we gonna go. NOOOOOOOO. Do you want me to help you? NOOOOOOOO. We must clean up, okay. Då spärrar han ögonen i mej och morrar/skriker fram OKEEEEEEJ, are you cleaning up? NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO, spring till rum, smäll i dörr och gråt. Detta händer cirka 5-10 gånger om dagen.
Iallafall, Jemma kom förbi. Vi packade in barn i hennes bil för att åka till parken. Precis när vi kom dit öppnade sig himmelen och det började ösregna. När Jemma skulle backa ut blev hon liksom inklämd av en annan bil som kom bakom henne och inte väntade utan försökte klämma sig förbi bakom och hon fick köra fram igen och backade självklart in i en vägg med sidan. Hela bakdörrssidan av Spencers svarta, skinande truck REPAD!
Stackars tjej. Gråt, gråt, gråt och nu snackar vi en tuff tjej som mej som inte gråter i första taget. Spencer kommer i polisbil och hon är livrädd. Usch han var super arg i början (Spencer har HUMÖR och kan bli skiiit arg) och i polisuniform och Jemma gråter. Han lugnade ner sig efter ett tag iallfall och var faktiskt ganska snäll. Han får väl öva sig nu på hur det är att ha tonårsdöttrar, haha.
Declan deckade för en andra sovstund och Ethan deckade framför en film, Spencer och Jemma satt i trädgården och pratade och jag försökte hålla låg profil. Tror allt löste sig till sist. Barnen har varit hemska hela eftermiddagen och Declan grät i timmar, tyckte det var deras fel dock. Han mådde inte bra, dom skulle varit lite med daltande med honom idag. Så jag rymde ut ur huset och åkte till Cranbrook och handlade små grejer jag har tänk att jag behövt i månader. Bla, äntligen ett par pyjamasbyxor! Körde hem, lyssnade på countrykanalen på radion (vi har bara en fungerande radiostation), såg solen gå ner bakom bergen och allt var rosa, vit(molningt), lila och helt underbart vackert. Då kom det nästan en tår av lycka för att jag ska stanna. Fan vad töntig jag är. Måste tuffa till mig lite snart. Men inte än.
Min tvättkorg är för första gången på länge TOM. Och jag har lyckas färga en blå/vit skjorta så den är beige/vit, alla färgkombinerade trosor med vitt i har blivit beiga. Vad fan hände? Hur ska man tvätta något som har både vitt och nån jätte färg? Tur att det inte var något jag verkligen älskar, då hade jag skrikit. Första tvättincidenten någonsin på kanske 5 år, så det kan väl ändå vara ok. Förutom en gång när vi krypte Johans alla kläder till min storlek, det var kanske inte heller så smart... men bra för mig.
Orkar inte läsa igenom vad jag har skrivit. Säkert massa stavfel m.m. Men ska försöka sova snart.
Godnatt och kram på er.
Kommentarer
Trackback
