Kanada bloggen

Dagen blev faktiskt helt okej, bättre till och med...det blev en mysig dag. Lite pysselböcker, bingospelande, hockey och wii. Vågar inte göra för mycket aktiviteter med Ethan, då startar hans astma och jag måste ge honom mer medicin och mer medicin innebär...ja det vet ni vid det här laget. Chirs och Patti kom hem ca halv fem idag, det är skönt den värsta stunden på dagen är dom sista 30-40 min då man ska ha en aktivitet att göra men inte vill dra igång något jätte stort.

Men en fråga, varför är ingen ärligt? Enda bloggen jag läser som är ärlig om sina barn det är Malin Wollin, har hennes dag varit skit skriver hon det. Hur fan kan alla få det att framstå att jobba/hänga/ha (med) barn är en dans på rosor 24/7 för det är det inte och alla vet det. Jag är så glad att jag har Martha, har jag haft en skitdag kan jag ta upp telefonen och säga "Martha, I hade the worste day ever" och hon vet precis vad jag pratar om.

Nu vet jag inte om tjejer är likadana mot tjejer som killar kan vara mot tjejer. Misstänker att tjejerna blir värre i tonåren eller 9-12 års åldern sen och killarna blir mer chill. Jag vet inte. Jag tänker på alla lektioner i skolan om att jobba med barn, alla praktiker och allt nytt jag har lärt mig. Detta sätter saker i ett helt annat perspektiv, det finns ingen utbildning i hela världen som kan förbereda dig på dagar som dom jag/Martha (och andra nannys) har varit med om. Jag skulle vilja se Ulla eller Eva gå in och hantera situationer som jag har varit med om för att se "vad rätt sätt är" , finns det ens ett rätt sätt?

Jag klagar inte, inte alls faktiskt. Jag har lärt mig ganska bra att deala med det, men det skär fortfarande som en kniv varje gång man får "du är elak" eller " när ska du åka hem" i ansiktet. Men jag misstänker att man lär sig deala med det också. Det känns inte lika jobbigt nu när jag vet att det finns en anledning till hans beteende ibland, han kan faktiskt inte hjälpa det 8/10 gånger och dom andra 2 gångerna är bara normalt.

Anledning till att jag skriver är att, jag vet inte, försvara mig själv kanske. För i alla andra Aupair bloggar är varje dag underbar, men inte i min där framhävs ofta det negativa kanske...jag vet inte. Jag är kanske lite speciell och mina barn jag har är nog också väldigt orginella, men men men men dom bästa någonsin när det funkar. Och som sagt, det funkar mer och mer. Varje dag utan ett bråk eller med ett bråk med ett bra slut är ett steg framåt. Ett steg åt rätt riktning och det finns ingen bättre bekräftelse än när han kryper upp i mitt knä och vi läser en bok tillsammans eller när vi leker så han håller på att skratta ihjäl sig.

Att jobba med barn är en resa upp och ett fall ner dagarna i ända, du blir nästan ett barn själv till slut haha. Men det är inte lätt jämnt och dom som får det att framstå som det kan ta sig lång upp i (något som Sigge skulle säga), för det är inte sant, det är inte sant någon jävla stans. Jag misstänker (eller vet) att jag älskar det mer än jag hatar det men det är oftast lättare att skriva av sig när man är arg eller uppriven över något.

Jag tänker inte sluta skriva om det dålig, MEN, jag ska försöka framhäva det bra också. Jag tänker aldrig ljuga, för min största chock att komma hit var att " jag är dålig på det här" " Barnen hatar mig" , tankar som inte är sanna. Det är inte ditt fel och inte mitt och inte barnens....det är helt naturligt att barn är jobbiga och att vi vuxna har dåliga dagar som gör barnen jobbiga. Så kom igen alla Nannys, mammor och alla andra skriv av era problem istället för att bygga upp en "dans på rosor fasad".