Kanada bloggen

Torsdag kväll. Det är helt overkligt hur veckorna försvinner och blir helger, ny vecka som blir helg. Det är lite läskigt ibland. Om min höst segade sig fram i 30km i h så springer början av 2010 iväg i 140 km, allt går så fort.

Idag är det den 28, exakt en månad sedan jag gråtandes lämnade mamma och pappa på Kastrup. Dör några minuter funderade på att ta min väska och gå tillbaka genom säkerhetskontrollen, springa ifatt dom och följa med hem igen. Det hade varit mycket enklar för mig. Men jag gjorde det inte utan jag är här.

Jag vet att jag är tjatig, men jag har aldrig upplevt livet på det här sättet, att verkligen se varje dag som en gåva och att varje gång jag sätter mig i bilen och kör bland toppar med solen, moln och snö bli förvånad och tacksam. Jag kan aldrig fatta att jag verkligen är här. Att få en kick varje gång du går ut genom dörren. Eller att vakna mitt i natten för att inse att jag numera drömmer på engelska ibland.

Eller att ta sina saker, gå över gatan och kliva rakt in i en lägenhet som är öppen för alla och där allt händer. Att varje fredagkväll anta nya drinking games, att varje lördag käka ny bakismat och att varje söndagkväll sjunga kareoke.

Att varje morgon när man kommer upp bli välkomnad av världens sötaste, gladaste 2åring som skriker HAYYYY! Att åka skidor ner i folktomma backar i en rasande fart för att sedan ramla i skogen och skratta ihjäl sig. Och att umgås med världens härligaste gäng från delar av hela världen och att klicka med alla av dom. Jag frågar mig varje dag hur detta kunde bli möjligt?