Kanada bloggen

Jag såg på dokumentären Broder Daniel Forever igår kväll. Mindes dom underbara stunderna med denna musik och detta band, en härlig tonårs (lite rebellaktig) tjej som satt instängd i sitt rum och lyssnade på Broder Daniels texter som handlade om hur ingen förstår och det finns bara vi m.m. En period i åttan hade jag till och med stjärnor målade under ögonen som Henke har, ja det är något jag skämms för, och bar hatt allt oftare.

Detta var under min konfirmations period och jag var så musik intresserad. När jag nämnde för kantorn att jag älskade Broder Daniel berättade han en hemsk historia om hur någon i bandet hade varit riktigt hemsk mot sin flickvän. Jag gillade aldrig honom efter det, hur fan kunde man anklaga världens underbaraste, snyggaste och smartaste killar med världens mest genomtänka texter. Det där var inte sant någonstans. Jag tog självklart Broder Daniels parit och höll kantorn på en armlängds avstånd efter det.

Jag stod på Hultsfredsfesitvalen som nybliven 16 åring och grät till Henriks akustiska gitarr och hans långa version av When we were winning som jag senare under sommare somnade till (med mp3 i öronen) varje kväll, låten är 7min lång). Tillsammans med en miljon pandor (tjejer med svartsminkade ögon och runnen mascara av all gråt) och försökte intala mig själv att jag inte var sån, jag var inte en i mängden utan jag var speciell. Texterna var skrivna till mej och till mitt liv.

Efter dokumentärer igår. Visst deras musik är speciell, den är bra, genialisk och något utöver det "vanliga". Men Henke låter som en sönderknarkad eller söndersupen gamling, inte ett ord kunde han få fram i normaltakt utan allting var ett stakande. En annan kille har tagit livit av sig. Frågan är ju vilka bra förebilder jag hade, tur att det var för musiken och inget annat.

Och det mest pinsamma av allt, att jag var en av dom som stod längst fram (som i dokumentären) och grät, sjöng med i varje ord i texten, hade runnen mascara och trodde på vartenda ord. Är det inte underbart att vara tonåring.

"oh when we were seventeen
oh life was like a film
when we were seventeen
the sky was always tangerine
we ran through streets at night
under starlight
we ran through streets at night
when we were winning"

Fast var det inte lite så när vi var 17?