Kanada bloggen

Att sitta i en bil med sin underbara vän Katie, som sitter och kommenterar precis allt och alla vi kör förbi. Hon fimpar sedan sin ciggarett väldigt vant ut genom en liten springa i fönstret, vi lyssnar på ipodmusik, dricker kaffe, slushis och käkar chips. Vi pratar minnen, förväntningar och skratta åt saker samtidigt som vi ibland är gravallvarliga. Vi susar fram i 130 km i timmen i en skönt nedsutten bil med luktgranar och drömfångare hängades ner från bakspegeln. Vi åker 1,5 timme genom ett Sound of music landskap med berg och dalar, vi kör förbi världens största truck, världens äldsta träd, en miljoner småstäder och krossar sedan gränsen till Alberta. I Alberta blir allt platt, det ser precis likadant ut i 2 h gröna fält med vindkraftvärk. Hur kan det vara så? Inte ett enda berg, mina älskade bergstoppar, hur ska jag kunna leva utan dom.

Vi bodde i Tylors släktingars hus, Tylor, jag Katie och en hockeyspelare. Varför har alla hockeyspelare förstora rumpor, går med en vickande ank-gång stil och verkar faktiskt inte riktigt ha alla hästar hemma? På kvällen stod vi på ett dansgolv med för många personer. Det är kul, javisst, men har man sett ett dansgolv kan man nästan säga att man har sett alla. Jag är inte 18åringen som kan stå och knuffas på ett dansgolv en helt natt, jag uppskattar det inte på samma sett längre, jag önskar att jag gjorde det men så är det inte. Det är nått äckligt med alla fulla människor, folk som ska slåss ute på gatan och tjejer som puttas inne på toaletten. Hemma klockan tre på natten och däckar i en säng, vaknar klockan åtta eftersom rummet inte har någon skydd över fönstret. Vi duschar, säge hejdå till killarna och lyckas köra iväg med ett paket pommes på biltaket. Jag skrattar så jag nästan kissade lite. Vi stannade på köpcentret, köpte solbrillor, bikini och en tjockiströja från American Eagel (finns det något bättre märke? ehh, nej!) för billig penning. Sen styrde vi färden hem.

Helt underbar helg, jag uppskattade varenda minut även om jag låter cynisk (är väldigt skeptisk) till det här med stora nattklubbar numera. När vi kom in i BC igen och såg bergen blev jag varm innuti, det är hemma. Att sedan komma in i Cranbrook, Marys Ville och tillsist Kimberley och Norton Avenue det är en otrolig hemmakänsla. Att när jag sätter mig på trappan och kollar på pojkarna som leker i sandlådan och Declan kryper upp i mitt knä och säger EL-SA och gosar, att Ethan har en miljon saker att berätta vad han har sett och gjort i helgen och sedan ligger vi alla tre i min säng och kollar på bilder på dom från när jag kom, lite filmer på när dom cyklar och bara skrattar och gosar. Alla tre på magen i min stora säng och med huvuderna mot datorn. Att Declan brottas med Baltazhar och skriker "puppy" och rider på honom, jag kittlar honom och han skrattar så han skriker. Det hela slutade med att Ethan tappade tuggummit i Declans päls och ja... det var otroligt mysiga 30 minuter.  Jag och mina pojkar, att umgås helt frivilligt, med föräldrar på övervåningen, att skratta, prata och bara gosa. När jag kom upp berättade Patti att Ethan hade precis kommit upp för trappen och sagt "when Elsa is done here, can she please stay anyway".

Jag älskar min andra familj och det kommer bli super svårt att åka hem. Men jag ska ta vara på varenda minut tillsammans med mina underbara pojkar.