Kanada bloggen

En av dom värsta dagarna sedan jag kom. Jag vet inte varför egentligen, för ingenting har med mig att göra. Allting blev fel för familjen idag. Det blev bara för mycket och otroligt påfrestande för mig till sist. Mådde dåligt över allt och ville bara hem. Grabbade tag i en handuk och bikini och bara gick när Ethan i ren frustration spydde ner soffan, pappa och golvet. Kom tio meter utanför dörren innan jag bröt ihop, tårarna sprutade i tjugo minuter, kunde inte hejda mig (är otroligt tacksam för att ingen råkade öppna dörren) tog sedan en promenad. Satte mig på min handuk, maskerad mig med mina solglasögon och en luva och bara satt och tittade ut över St George. Hade det varit en film hade kameran cirkulerat runt mig och utsikten medan någon otroligt sorglig sång hade spelats.

Gick sedan till jaquzzin, var ensam i några minuter tills fyra familjer med omänskligt många barn störtade in. Tillbaka till lägenheten där ung ***** står med godis i handen och med leenden på läpparna. Tusen arga tankar, svar med leende på läpparna och inte på rummet. Nu ligger jag i sängen framför filmen Den där Mary och ska försöka sova. Jag har nackspärr på vänstra sidan, huvudvärk efter gråt och magont som har hållt i sig sedan igår kväll. Jag har hemlängtan, längtar efter mammas lukt, pappas armar, Davids röst, Dennis skratt och kramar, Linns goda råd, Lisa och Fias alltid lika uppmuntrande sällskap och Albin, Kalle, friidrottstjejer, Sanna och alla andra jag känner.

Jag kan inte förklara varför jag har sådana här dagar. Jag vet inte varför, dom är inte många men plopp så dyker dom upp och allt som har hänt idag gjorde det inte bättre. Det var en såndär dag när man inte vet om man ska skratta eller gråta, min kropp valde gråta idag. Kan inte hjälpa det.