Hemsk dag!
Klockan är halv ett på eftermiddagen. Detta är det som har hänt.
Declan hade gråtfest när Patti gick imorse, helt oprovecerat och helt utan annledning. Vet inte om ni vet det, men ett gråtande/skrikande barn är något av det värsta som finns. Hjärnan blir knäpp efter ett tag. Finns inget att göra, både jag och Ethan busar, han skrattar men börjar sedan gråta SKRIKANDES igen. Han har bara bestämt sig för att göra denna dagen hemsk.
Vi ska sedan gå till lekparken och möte Jamie+barn. Jag är inne och packar lunch och snacks medan barnen är ute och leker, jag har dörren öppen och hör dom hela tiden. Declan börjar gråta, jag kopplar direkt detta är inget gråta för att gråta skrik detta är allvar. Jag rusar ut och möts av en tvååring som har blod i hela munnen, jag skojar inte. Munnen är liksom öppen eftersom han gråter och den svämmar över med blod, det sprutar överallt.
Blod, skador, gråt - det stressar mig inte. Däremot är jag orolig för tänder, tandkött och mun eftersom det är så pass mycket blod. Jag torkar, torkar, torkar och sköljer. Blod på papper, glas, golv, tröjor, armar, klocka - Överallt. Jag ringer till slut deras mormor, just in case att det skulle vara något allvarligt. Hon kommer på momangen, då har det precis slutat blöda och jag har konstaterat att det är bara en enorm spricka i överläppen. Ethan har kastat en hink på honom.
Vi ger honom en isglass att sutta på och fem minuter senare är det ganska bra igen. Vi knallar iallafall ner till parken, han dör ju inte av att sitta i vagnen liksom och väl där leker han som aldrig förr. BANG. Declan ramlar ner från en leksaksbil som alla pojkarna leker på. Hans handflata rivs upp och lämnar en stor hudflik hangandes. GRÅT GRÅTGRÅT. Jamie drar bort hudfliken medan jag tröstar. Sen bryter helvetet ut. Han gråter helt hejdlöst, dregglar, hulkar, hypeventilerar och vägrar att göra någonting. Inte vagn, inte promenad, inte knä, inte dricka, inte äta, ingenting. HAN SKA BARA GRÅTA. Okej, han är trött, hungrig, har ont och allt det där. Han måste sova.
Dom andra mammorna i parken ger mig sånna hemska blickar att jag funderar på att aldrig återvända dit igen. Jag lämnar Ethan med Jamie och tar ungen i vagnen och går hem. Han somnar efter halva vägen och nu ligger han i sin säng och sover.
Har för första gången idag fått mat i magen och suttit ner. Fyra timmar kvar, vad som helst kan hända...
Declan hade gråtfest när Patti gick imorse, helt oprovecerat och helt utan annledning. Vet inte om ni vet det, men ett gråtande/skrikande barn är något av det värsta som finns. Hjärnan blir knäpp efter ett tag. Finns inget att göra, både jag och Ethan busar, han skrattar men börjar sedan gråta SKRIKANDES igen. Han har bara bestämt sig för att göra denna dagen hemsk.
Vi ska sedan gå till lekparken och möte Jamie+barn. Jag är inne och packar lunch och snacks medan barnen är ute och leker, jag har dörren öppen och hör dom hela tiden. Declan börjar gråta, jag kopplar direkt detta är inget gråta för att gråta skrik detta är allvar. Jag rusar ut och möts av en tvååring som har blod i hela munnen, jag skojar inte. Munnen är liksom öppen eftersom han gråter och den svämmar över med blod, det sprutar överallt.
Blod, skador, gråt - det stressar mig inte. Däremot är jag orolig för tänder, tandkött och mun eftersom det är så pass mycket blod. Jag torkar, torkar, torkar och sköljer. Blod på papper, glas, golv, tröjor, armar, klocka - Överallt. Jag ringer till slut deras mormor, just in case att det skulle vara något allvarligt. Hon kommer på momangen, då har det precis slutat blöda och jag har konstaterat att det är bara en enorm spricka i överläppen. Ethan har kastat en hink på honom.
Vi ger honom en isglass att sutta på och fem minuter senare är det ganska bra igen. Vi knallar iallafall ner till parken, han dör ju inte av att sitta i vagnen liksom och väl där leker han som aldrig förr. BANG. Declan ramlar ner från en leksaksbil som alla pojkarna leker på. Hans handflata rivs upp och lämnar en stor hudflik hangandes. GRÅT GRÅTGRÅT. Jamie drar bort hudfliken medan jag tröstar. Sen bryter helvetet ut. Han gråter helt hejdlöst, dregglar, hulkar, hypeventilerar och vägrar att göra någonting. Inte vagn, inte promenad, inte knä, inte dricka, inte äta, ingenting. HAN SKA BARA GRÅTA. Okej, han är trött, hungrig, har ont och allt det där. Han måste sova.
Dom andra mammorna i parken ger mig sånna hemska blickar att jag funderar på att aldrig återvända dit igen. Jag lämnar Ethan med Jamie och tar ungen i vagnen och går hem. Han somnar efter halva vägen och nu ligger han i sin säng och sover.
Har för första gången idag fått mat i magen och suttit ner. Fyra timmar kvar, vad som helst kan hända...
Kommentarer
Trackback
