Vi pratade om kort hår idag, på tjejer alltså. Jag fick helt plötsligt en helt hemsk flashback från högstadiet, min kropp frös till is och jag visste om jag skulle skratta eller gråta. Har inte tänkt på det på flera år, men såhär var det iallfall.

Jag var hos Frissan, Helen och Jessica, som låg precis över gatan från Vasaskolan i en källarlokal. Dom hade alltid specialpriser hos studenterna och jag var hos en av dom riktigt unga studenterna och skulle klippa mig. Hon frågade hur jag ville ha det och jag skulle bara toppa mig sa jag och bla bla bla. Medan hon shamponerade mitt hår och jag låg där i stolen och tittade upp i taket fick jag för mig att jag ville ha förändring, här skulle ske nått stort. Varför inte liksom?

När jag vart tillbaka i stolen och hon torkade mitt hår frågade jag "är det försent att ändra sig", nej absolut inte sa hon. Jag vill ha det kort, jag vill klippa av det sa jag. Sagt och gjort, allt hår föll till golvet och jag cyklade hem med en as tuff, centimeter kort frilla. Vet inte hur mamma och pappa reagerade, dom sa säkert att det var fint. Dom skulle inte våga annat, mina fina föräldrar.

Iallfall. Dagen efter var det skolans årliga friidrottstävling på Fredriskans. Jag var bäst i allt, självklart och jag skulle vinna över alla, såklart. Alla berömde mig för mitt hår, visst var dom chockade men tror många tyckte det var coolt att jag verkligen hade gjort det.

Höjdhoppet, Ulf (min svenska lärare) och Jennica (musiklärare) hade hand om det. Jennica stod med protokollet och Ulf vid ribban. När det var min tur, jag hoppade in så mycket senare än alla andra, och jag började springa fram mot ribban. Då tar Ulf sats, springer ut mitt framför mattan och skriker inför hela skolan, "STOPP, STOPP, DET ÄR TJEJERNA SOM HOPPAR NU, DU FÅR VÄNTA PÅ DIN TUR". Jag saktade in, fattade inte riktigt vad han menade, jag? Jag var ju tjej. Hela skolan höll andan, skulle han inse sitt misstag...till sist bröt Jennica tystnaden och sa "Men Ulf, det är ju Elsa, ser du inte det". Jag hoppade inte mer den dagen, jag är inte ens säker på om jag genomförde dom andra grenarna. Jag satt bakom höjdhoppsribban och grät. Han kunde inte ta tillbaka det, skadan var redan skedd och jag hade fått det svart på vitt - jag såg ut som en kille.

Det var första dagen som kortklippt och jag bestämde mig för att aldrig klippa av det igen. Aldrig. Ulf förnedrade mig inför hela skolan, jag som var bäst, skulle imponera blev istället misstagen för en pojke och fick inte hoppa. Klart han bad om ursäkt, han var ledsen och allt det där. Mamma skrattade, tyckte det var helkul. Typiskt mamma, att skratta och tycka att det var ironiskt. Jag kunde inte se det roliga i det, jag bara grät och ville ha tillbaka mitt hår.

Men nej, det var det inte. Att vara 14 år, fönedrad och fängslad med en kortfrilla som får en att se ut som en pojke. Det var fan inte kul. Inte någonstans. Jag vet inte varför, men jag blir upprörd när jag tänker på det. Sen gav han mig bara VG i svenska också, ett MVG tycker man ju att han kunde bjussat på (dels för att jag faktiskt var värd det) efter det incidenten. Jag kommer iallfall aldrig mera ha kort hår. Aldrig att jag skulle ge någon en chans till att göra samma misstag igen, aldrig.

Sen att Ulf faktiskt var en fenomenalt bra lärare (utom i betygssättning) är en anna historia. Skulle kunna skriva en bok om roliga saker som hände på svenskalektionerna. Men det ska jag inte. En hemsk historia får räcka. Mamma, om du (nästa gång vi pratar) säger att...ame..det var väl inte så farligt, ta det med en klackspark eller se ironin i det, då kommer jag bli arg.

Tänk om någon skulle skrika "akta dej för flodhästen" eller se upp för hitler" om du gick in i ett rum. Misstog dej helt fullkomligt för något du inte är. Skulle det va kul...va va VAA?

Nog om detta. Godnatt faktiskt